Jag hade längtat sjukt mycket efter att få träffa dig! vi fick ju iaf en middag tillsammans. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera på de här sättet men jag antar att det är för att det är så mycket just nu. o mamma o pappa märker inget. eller så märker dom men orkar inte. jag vill att du ska va hemmamer, på helgerna hinner vi aldrig ses, det är då vi båda är som mest med våra vänner eller så jobbar jag. för i veckorna hinner jag inte mycket mer än o plugga o träna så det blir ju att man är med vännerna på helgen. så det brukar bara bli äta o sen skjutsar du mig någonstans sen är det inte mer. jag vill bara kunna känna den där irritationen att du sitter i rummet brevid o spelar dina töntiga spel när jag ska plugga o blir jätteirriterad för du spelar jättedsålig musik. jag vill bara kunna känna den känslan att jag kan gå in i ditt rum o prata med dig, släppa ut mina känslor, jag är sån, jag vill prata om såna här saker. men mamma o pappa bara ignorerar. visst mina vänner är dom bästa man verkligen kan ha, underbara! men det är inte samma sak. jag vet att du är den som förstår bäst. speciellt om det här. vet egentligen inte varför jag skriver det här. vill egentligen bara få ur mig allt som är instöngt i mig men det skulle nog bli alldeles för långt o verkligen jättetråkigt. det känns som det händer nya jobbiga saker varje dag. snart blir det för mycket kommer snart bryta ihop. vill bara skrika så jag får ut allt. men det går inte, inte ens det orkar jag. likadant med fotbollen, går skit. kan inte koncentrera mig o så fort jag gör ett litet fel så vill jag bara gråta. o med skolan är jag så sjukt omotiverad även fasst det är nu jag verkligen inte får vara det. har as mycket men ändå bara skiter jag i det o skjuter upp allt. känns som jag ligger efter i allt... usch o fy hoppas ingen har läst det här. synd om den som bara fått höra en klagande Lovisa. ska skärpa mig. vill nog bara få fram en sak. Jag saknar min bror