varje gång jag går hem från skolan senare än två-tre tiden så är det en gubbe tillsammans med en pojke som spelar poule i strömsparken. Det ser så mysigt ut, pojken kan nog vara världens bästa barnbarn somär med sin morfar ´varje eftermiddag, och inte tala om världens bästa morfar som vill vara med sitt barnbarn varje dag.

Jag saknar min morfar när jag ser dom, jag saknar att känna tryggheten av en stor o varm kram! Jag saknar hans blyghet, han som alltid bara satt och log vid matbordet under tiden vi andra pratade konstant. Två av mina första minnen är när jag va med honom ett är bra och ett är dåligt.
Det bra va när vi va o campade på Öland, minnet va att vi va på stranden och han höll mig upp och ner, jag älskade det.

Det andra minnet va när vi skulle brygga kaffe, jag som var nyfiken i en strut skulle absolut kolla vilken mugg som va min innan vattnet runnit klart från sumpen så vips fick jag nykokat vatten över hela mig ochjh morfar slängde in mig i duschen. Blev inte glad förns jag fick kolla på barnprogram resten av dagen i knät på morfar!

Helt sjuk att lite värme och närhet kan ge sådan trygghet! Stor kärlek till världens bästa morfar! <3