som vanligt så skriver jag mycket mer när jag är irriterad eller ledsen. Känns som att det är då man behöver avreagera sig. För annars är man liksom för glad för att ha tid med bloggen. Så ibland är jag lite rädd för attt det ser ut som jag är världens mest nedstämda person men det är jag inte i alla fall..

Den här veckan har jag stört mig på en sak, kan inte släppa det...
Varför finns lögner? Är skitirriterad på en person som ljugit mig rakt upp i ansiktet, trots att den kanske menade väl så va det inte en okej lögn. Verkligen inte, o speciellt inte eftersom det inte beehövdes i det här fallet. Jag tar hellre ett ärligt svar, det hade räckt med ett ja eller nej. nae då ska man lägga ut en heeeeel livshistoria om varför man inte kan. En livshistoria som inte ens är sann, vafan sluta anstränga er så mycket när ni ljuger. Säg sanningen istället för visst den kan såra, men inte lika mycket som lögnen gör när den kommer fram.. Jag är inte dum, trot eller ej, men jag har ögon att se med och öron att höra med. Jag ser och hör vad som händer, sådana lögner gör det bara värre för dig. Jag vill så gärna prata med dig och säga hur jag tycker, men nej jag ska inte. Efter det här inlägget ska jag inte ens lägga ner någon energi på dig. Du är ute ur mitt huvud för längesen. Synd bara, trodde det skulle gå att vara vänner, ÄRLIGA vänner! tvi på lögner!!