*26 April 1926

+19 augusti 2009

Idag står jag här, med en obeskrivlig känsla över mina axlar. Att försöka beskriva den känslan skulle låta ungefär, sorgligt, jobbigt men också en lättnad. Farfar har alltid varit den som kämpar in i det sista. Hade han bestämt sig för något så skulle det vara så. Detta var något som följde honom ända fram till den 19 augusti 2009. Han kämpade in i det sista och ville inte ge vika, tillslut sa kroppen ifrån och han fick lugnt och stilla somna in.

Ett utav mina första minnen med farfar var när vi var på Ämtetorp. Jag tror vi skulle förbereda ett scoutläger som skulle vara där några dagar senare. Jag kommer ihåg att han bar upp mig och satte mig i en skottkärra som han sprang runt med, runt hela stugan och ut på ängen. Jag skrattade så att tårarna sprutade och magen värkte.

Farfar har alltid varit den som pratat om sina tidigare upplevelser och livserfarenheter med stolthet i rösten, det har varit alltifrån pojken som gick i skolan med bara tjejer, vara i Tyskland och sist men inte minst hans älskade hustru Ingrid. En dag när jag var hemma hos farfar för att farmor skulle gå och handla så berättade han för mig hur stolt han var över farmor. Hur påhittig hon var och hur hon tog hand om honom. Han pratade så att stoltheten över hans livs kärlek riktigt sprudlade om honom. Detta var något som jag utan att han visste om skrev ned och läste upp när farmor fyllde 80 år. När jag gjorde det fäste han blicken i mina ögon och log och kramade sedan om mig sådär som bara han kunde göra.

Att veta att farfar nu har lämnat oss här nere gör mina ögon tårfyllda, på något sätt med både glädje och sorg. Det var nog det bästa som kunde hända honom. Nu vet vi alla att han är på en säker plats och vakar över oss. Han ser ner på oss och hjälper oss i våra svåra stunder, samtidigt som han skrattar med oss då det är lyckliga dagar. Han har det bra nu, det är den känslan som jag tar med mig och kommer att bespara tills den dagen kommer då vi ses igen. Vila i frid farfar <3