väntan
I tisdags ringde pappa och berättade att det var nära för farmor.
Att hon förmodligen inte skulle klara av dagen. Han frågade om jag ville komma.
Jag kom, och nu sitter vi här 3 dagar senare. Hon lever fortfarande.
Hur kan en människa vara så stark?
Att sitta och vänta på att någon nära ska dö är väldigt jobbigt.
Du är så maktlös, du kan inte göra någonting, bara vänta.
Kära Farmor!!
Nu sitter jag här bredvid din säng, jag ser att du kämpar. Vi finns här vid din sida. Och vi lämnar dig inte. Slappna av, du behöver inte säga något. Vi vet.
När jag tänker på dig så får jag upp bilder av tågbanan vi byggde genom hela radhuset i smedby, farfar och victor lekte med tågen. Men du och ja, vi dekorerade allting, blommor och frisyrer på dockor var mer prio 1. Och genom alla år så har inte bara dockornas frisyrer varit viktiga utan även din egna frisyr. Är det fint nu? ska jag permanenta? Färga? Men min färg är väl ganska fin ändå? Ibland fick jag försöka göra mer volym och ibland bara kamma. Men så en dag efter du flyttat in på höjden, så hade de permanentat ditt hår. Och oj så fin du var, Det strålade om dig och du var så stolt!
Du och farfar har alltid varit ett par som gjort allt tillsammans. Så det var en lång och tung period efter att farfar gick bort, men så stark som du har varit är fascinerande att se. Du tog dig tillbaka, och började bl.a. att sjunga med frälsningsarmén igen, vilket var något du kunde prata om lång tid efter du varit där. Jag tror också att flytta till höjden gjorde dig starkare. Där har du haft sällskap, liv och rörelse runt omkring dig. Och du har känt dig trygg med att vara där.
En historia som jag vet att du älskade att berätta för mig handlade om mina städvanor när jag var i 5års åldern. Du frågade om jag hade städat mitt rum. Då hade jag svarat, Ja så länge man inte öppnar garderoben, för då ramlar allt ut. Och det är något vi har skrattat åt så många gånger tillsammans. Och jag ska inte påstå att jag är mycket bättre nu, men som vi brukar säga, varför bryta en fungerande plan? Ja du farmor, vi har haft många skratt tillsammans.
För dryga två månader sedan, så gjorde du en utflykt. Du och pappa kom till Bergen och firade jul med mig och mina vänner. Jag lovar dig, du har gjort ett starkt intryck på alla som träffade dig. Till och med mig chockerade du. Att se dig så glad och så stark var över min förväntan, jag trodde inte att det skulle gå så bra. Vi pratade, myste, du såg min första alldeles egna lägenhet, vi åt julmiddag och du fick se hur jag har det just nu. För mig var det väldigt stort.
Förmodligen var det din sista resa, om man inte ska räkna den resan du står inför nu. Resan till andra sidan, till farfar, släkt och andra vänner som tagit steget. Du kommer bli trygg där.
Kära farmor jag vill inte att du ska ha ont mer...
26/12-2011
Att hon förmodligen inte skulle klara av dagen. Han frågade om jag ville komma.
Jag kom, och nu sitter vi här 3 dagar senare. Hon lever fortfarande.
Hur kan en människa vara så stark?
Att sitta och vänta på att någon nära ska dö är väldigt jobbigt.
Du är så maktlös, du kan inte göra någonting, bara vänta.
Kära Farmor!!
Nu sitter jag här bredvid din säng, jag ser att du kämpar. Vi finns här vid din sida. Och vi lämnar dig inte. Slappna av, du behöver inte säga något. Vi vet.
När jag tänker på dig så får jag upp bilder av tågbanan vi byggde genom hela radhuset i smedby, farfar och victor lekte med tågen. Men du och ja, vi dekorerade allting, blommor och frisyrer på dockor var mer prio 1. Och genom alla år så har inte bara dockornas frisyrer varit viktiga utan även din egna frisyr. Är det fint nu? ska jag permanenta? Färga? Men min färg är väl ganska fin ändå? Ibland fick jag försöka göra mer volym och ibland bara kamma. Men så en dag efter du flyttat in på höjden, så hade de permanentat ditt hår. Och oj så fin du var, Det strålade om dig och du var så stolt!
Du och farfar har alltid varit ett par som gjort allt tillsammans. Så det var en lång och tung period efter att farfar gick bort, men så stark som du har varit är fascinerande att se. Du tog dig tillbaka, och började bl.a. att sjunga med frälsningsarmén igen, vilket var något du kunde prata om lång tid efter du varit där. Jag tror också att flytta till höjden gjorde dig starkare. Där har du haft sällskap, liv och rörelse runt omkring dig. Och du har känt dig trygg med att vara där.
En historia som jag vet att du älskade att berätta för mig handlade om mina städvanor när jag var i 5års åldern. Du frågade om jag hade städat mitt rum. Då hade jag svarat, Ja så länge man inte öppnar garderoben, för då ramlar allt ut. Och det är något vi har skrattat åt så många gånger tillsammans. Och jag ska inte påstå att jag är mycket bättre nu, men som vi brukar säga, varför bryta en fungerande plan? Ja du farmor, vi har haft många skratt tillsammans.
För dryga två månader sedan, så gjorde du en utflykt. Du och pappa kom till Bergen och firade jul med mig och mina vänner. Jag lovar dig, du har gjort ett starkt intryck på alla som träffade dig. Till och med mig chockerade du. Att se dig så glad och så stark var över min förväntan, jag trodde inte att det skulle gå så bra. Vi pratade, myste, du såg min första alldeles egna lägenhet, vi åt julmiddag och du fick se hur jag har det just nu. För mig var det väldigt stort.
Förmodligen var det din sista resa, om man inte ska räkna den resan du står inför nu. Resan till andra sidan, till farfar, släkt och andra vänner som tagit steget. Du kommer bli trygg där.
Kära farmor jag vill inte att du ska ha ont mer...
26/12-2011
Kommentarer
Postat av: mamma
Lilla hjärtat. Var rädd om dig.
Kram mamma
Trackback