Håller på med tal i skoklan och jag kan inte bestämma mig för vilket jag ska välja. Ett är till min moster, ett bröllopstal och det andra är till min morfar, begravning... Skriver det mest för att jag verkligen menar det jag skriver och hoppas på ett sätt att moster läser inlägget :) <3


Vi har samlats här idag för att fira Monika och Kjells bröllop.

Monika är min moster, moster-monkan som vi brukar säga. Monkan har alltid varit en stor förebild för mig, hon har alltid gjort det hon velat göra och det hon drömt om.

Det finns många minnen man skulle kunna ta upp men jag har valt ut några, första minnet var när jag va så liten att du stoppade ner mig i brevlådan, skrattade åt mig och tog kort på mig. Jag tror nog bara du var avundssjuk på att jag va liten och smal och du som va...

En gång tog du med mig och brorsan till fjällen, det var en nära döden upplevelse i bilen upp men lever gör vi och mycket skidor blev det.

Sen tror jag du tröttna lite på oss här hemma, för 2000 åkte du till Saudiarabien. Detta var en jobbig tid, man visste inte riktigt vad som kunde hända eller hur det var med dig. Sen ringer morbror och säger att jag måste komma hem. Hem kom jag och där låg du i vardagsrumssoffan! Chockade blev vi, glada framförallt.

Efter Saudi tror jag vi fick ännu bättre kontakt, jag följde med dig till jobbet och fick upp intresset för att bli sjukgymnast som jag är inne på en idag. 2002 var det året morfar gick bort, jag tror att hela familjen kom närmare varandra. Det var en hård tid och är fortfarande. Men detta bevisade att vad som än händer så kommer vi alltid finnas för varandra och hålla ihop. Straxt efter morfar gått bort köpte du ett hus som vi hjälpte till med en hel sommar. Man kan nog säga att vi riskerade våra liv för din skull, högst upp på taket la vi nya plattor, högst upp på stegen målade vi om huset. Sen en dag näär vi kom dit. Så satt nå¨gon där.

Det här är Kjelle sa du på ditt vanliga lite halvseriösa sätt. Jag tror inte att det var någon som egentligen förstod va han gjorde där. Tills dagen kom då du på samma sätt sa.

Ni är bjudna på bröllop i augusti. Mormor började gråta, jag skrattade åt skämtet, men här står vi nu på bröllopet i augusti. Det pirrar i magen när jag ser er två tillsammans, kärleken sjuder du är vackrare än någonsin. Jag kan inte säga annat än Tack Kjell för att du visade Monika den sanna kärleken, tack Monika för att du är den bästa moster och förebilden man kan få!

Skål för brudparet!

Jag känner mig på något sätt tom, en annan känsla är lättnad men också en stor sorg. När du gick bort lämnade du ett spår i mångas hjärtan, ett spår som aldrig kan ersättas av någon annan, du kommer alltid att vara min morfar, den bästa man kan ha!

Jag vill tacka dig för allt vi gjort tillsammans, tack för all kärlek du givit mig, och alla andra i din omgivning. Min tid med dig skulle kunna liknas en väderlek. Ibland skiner solen och vid andra tillfällen är det molnigt och regnet öser ner.

Mitt första minne från dig är vår campingresa till Öland. Det var du mormor jag och Victor. Jag kommer ihåg att vi stod på stranden och du vänder mig upp och ner sådär som jag älskade när någon gjorde. Jag skrattade så jag grät.

Något annat jag aldrig kommer att glömma är när du var barnvakt åt mig. Vi skulle dricka kaffe, nyfiken som jag var så skulle jag se vilken kaffekopp som var min och lyckades få kokhett vatten över hela överkroppen. Du sprang med mig till duschen och sköljde mig med kallt vatten. Sen fick jag sitta i ditt knä och kolla på tecknat hela dagen. Jag riktigt minns den känslan, så lycklig att få mysa in mig i ditt bröst och du kramade om mig så som bara du kunde. Trots att jag hade så ont så var känslan som en solig vårdag.

En dag när jag kom hem från skolan möttes jag av synen av mamma gråtandes i soffan. Hon berättade att du fått cancer. Jag förstod inte, jag vet inte hur många gånger på en minut jag frågade om den gick att bota. Jag förstår fortfarande inte hur en sjukdom ska kunna ta någons liv. Du som hade så mycket kvar att leva för, så mycket mer att ge. Detta var värre än stormen.

Det bästa jag visste var att vara hos dig och mormor. Äta skorpor med marmelad och lyssna på musik som jag bara tyckte om för att det var hemma hos er. Varför det var det bästa jag visste var för att ni båda gav mig en sådan trygghet. Den kärlek som fanns mellan dig och mormor går inte att förklara När du såg på mormor så såg man hur lycklig du blev av henne och hur lycklig hon blev av dig, solen riktigt lyste om er och det gick inte att undvika att bli alldeles varm i kroppen. Jag vet att du vid ett tillfälle efter du blivit sjuk sa att

- nej jag är inte rädd för vad som ska hända med mig. Jag är rädd för hur det ska gå för dig nu när du blir ensam.

Du brydde dig alltid om människor i din omgivning och gjorde alltid ditt bästa för att man skulle vara glad. Du lyckades också.

Allt gick så fort, tre månader efter beskedet somnade du in. Det som känns bra är att hela din familj var där. Och jag blir lycklig när jag ser hur många vänner till dig som har samlats här idag för din skull. Jag vet att du har haft ett bra liv och jag vet att du alltid kommer att finnas för mig och för alla du bryr dig om trots att du är i himlen. Jag vet att du vakar över oss.

Jag kommer leva på känslan av din trygga famn, den trygghet och kärlek du spred omkring dig. När solen skiner så vet jag att det är du som sprider glädje och trygghet till mig, när det regnar visar du ditt stöd i tuffa tider. Man kan aldrig säga det för många gånger, tack för allt, jag älskar dig morfar. Och jag tänker inte säga hej då utan, vi ses igen!

<3