Det är så sjukt olika vilken relation man har till olika människor.
De senaste dagarna  har jag insett att jag o pappa är ganska olika varandra, fast ändå så lika.

Jag hämtar en soppåse och hänger den på dörren, pappa tycker att det va en bra idé med soppåse. Fast det är ju bättre om man viker ner kanterna och lägger den på golvet. Så pappa ändrar i sin tysthet, istället för att fortsätta med det han höll på med.
Jag kommer med en idé om hur vi ska tapetsera, innan han lyssnat klart säger han att hans sätt är bättre. Det spelar ingen roll om min idé faktiskt va bra.
Jag erbjuder honom att ta den sista färska baguetten på tåget imorgon, nej det vill jag verkligen inte. Nehe okej jag ville bara vara snäll.
Efter ungefär tionde händelsen som han antingen rättat till vad jag har gjort, inte lyssnat på vad jag har att säga osv.. så inser han hur tråkig han låter och börjar asgarva åt sig själv, för att han faktiskt förstår att han är envis som en gnu. Det som stör mig mest är att varje gång han flyttar på något som jag har hängt på ett bra ställe, till ett ställe som jag tycker är skitdåligt, eller varje gång han fortsätter med sina krångliga idéer när mina är aslätta, Så blir jag alltid lika irrriterad. Vilket beror på (jag vill inte erkänna det) att jag är minst lika envis!


Jag och pappa i kamp!